Vem är Täbys främste höjdhoppare genom tiderna?

Veckans Jubileumsartikel kommer vi ägna åt höjdhopp. Den friidrottsgren som Sverige nått kanske allra störst framgångar i internationellt sett.

 

Att vi har Sveriges främsta höjdhoppare, i klubben visste du kanske. Men även om Fabian Delryds 2.33 står sig som det allra mest lysande resultatet i klubben genom tiderna, alla grenar inräknade, så är han faktiskt inte den mest meriterade TISaren på höjdbanan. Vem det är? Jag hoppas du håller dig till tåls och motstår frestelsen att scrolla i artikeln. För innan jag ger dig svaret på den kittlande frågan ska vi börja i en annan ände.

 

Även om höjd är en av våra främsta grenar historiskt sett, så tog det ett bra tag innan våra klubbrekord nådde några direkt svindlande höjder.

 

På herrsidan hade visserligen Gunnar Zethrin redan 1924 saxat goda 1.71 i höjd (och studsat iväg 13.10 i tresteg) men det klubbrekordet visade sig seglivat. Det skulle ta 30 år innan Åke Widén höjde rekordet till 1.75, år 1954. Näste rekordhållare blev Lars Gustavsson som 1960 klarade 1.76. Denne fick nu bara behålla rekordet ett år, eftersom Percy Kindahl klarade 1.79 hemma på Täby IP bara året efter. Lars snodde dock tillbaka rekordet och höjde det till 1.81 år 1963, även det på hemmaplan. Några höjdresultat från Birger Nyberg blev det inte, annars kan man kanske misstänka att denne kunnat höja rekordet rejält, men så skedde alltså inte. Under 70-talet har vi ett statistiskt glapp men mycket tyder på att näste rekordman blev Jörgen Ösgård som 1982 hoppade 1.88. 

 

Under 80-talet kom så fram en ny stor ungdomskull och den spänstigaste av dem alla var Anders Malm som var ett stort löfte framförallt i längdhopp, där han bl a deltog på JEM och hoppade 7.42, men som ungdom tävlade han också i höjd och där gjorde han bl a imponerande 1.96 som 16-åring.

 

Men det var den fem år yngre Isac Folcker som var den som skulle bli förste TISare över drömgränsen 2 meter. Isac, född 1973, nådde redan som junior stora framgångar. Som 18-åring, 1991, tog Isac klubbens allra första Senior-SM-medalj i grenen när han hoppade hem en bronspeng på ISM i Luleå. Som 19-åring så klarade han 2.11 meter i Mora vilket kom att bli karriärens högsta hopp. 

 

Trots att Isac höjt klubbrekordet med 15 centimeter så skulle han dock inte få behålla "Täbys högsta hopp" särskilt länge. För två år yngre Erik Forsén, född 1975, var ännu en särskilt reslig och spänstig kille på väg mot himmelska höjder. Lyssnar vi till Richard och Åke så var han en av de större talangerna som gått genom klubbens plantskola. Träningsfliten ska det däremot ha varit lite si och så med, men trots detta blev det en hel del SM-medaljer på Ungdoms och Juniornivå och då ska man komma ihåg att Erik tampades med Stefan Holm och Staffan Strand (Väsby) och dessutom Andreas Jonsson (DSK) som ju var ett minst lika stort löfte men som även han saknade samma träningsdriv som Stefan och Staffan hade. TISaren Erik nådde som allra högst 2.13 inomhus som 19-åring 1994, men talangen fanns för mycket mer, och då inte bara i höjd utan även i längd och tresteg. I längd hoppade han t ex över 7 meter och ska i perstävlingen enligt "sägen" ha hoppat utan uppmätt ansats.

 

Ett härligt möte skedde för övrigt mellan Erik och Fabian på Jubileumsfesten i mars. Bägge huvudet längre än övriga deltagare på festen och därmed lätta att identifiera. Vilka teknikhemligheter som utväxlades dem emellan har dock inte nått ut till undertecknad.

 

Fabians svårslagna klubbrekord

Sedan 2014 heter dock klubbens främste genom tiderna Fabian Delryd som ju klarade 2.16 på SAYO och sedan dess har han som bekant höjt rekordet ytterligare 17 centimeter och bl a stått för två helt magiska och oförglömliga 2.30-meterstävlingar hemma på Tibblevallen, 2.33 på Täby Open 2018 och 2.30 på Täbysprinten 2021. Med perset 2.33 så var han ju världssjua den säsongen och dessutom är han den efter Patrik Sjöberg, Stefan Holm, Linus Thörnblad och Staffan Strand som hoppat högst i Sverige genom tiderna! Ja han har faktiskt hoppat högre en Staffan utomhus, bara en sån sak! Staffan som ju har bl a IEM Guld i prisskåpet.

 

På Fabians meritlistan finns också totalt 8 SM-medaljer varav 3 guld, en 17e-plats på Inomhus EM, en fjärdeplats på JEM22 samt en tredjeplats på Diamond League i Gateshead (år 2021). 

 

Linde överlägsen på damsidan

Det var en resumé över herrarna där höjdrekordet alltså gått från 1.71 till 2.33 under dessa 100 år. Men hur ser det ut på damsidan?

 

Det första klubbrekordet är noterat från 1960. Då hoppade mångsidiga Barbro Sjöberg 1.40. Det rekordet höll sig i fem år till Inger Helleberg hoppade 1.45 i Näsbypark (Sjökrigsvallen) och höjde sen rekordet året efter till 1.50 på "Krillan" (Kristinebergs IP).

 

Det rekordet stod sig nästan 20 år innan blott 14-åriga Anna Lundqvist höjde rekordet till hela 1.61 år 1984.

Nästa klubbrekordhållare skulle komma först 10 år senare. Det var det stora medeldistanslöftet Susanne "Sussi" Grimfors som gästspelade i höjdhoppet och höjde rekordet upp till 1.66. Sussi som samma år, 1994, som 17-åring tog hem silver på Inomhus SM på 800m.

 

Anna Jönsson, numera känd som Anna Rinneby, sekreterare i styrelsen, hoppade visserligen högre inomhus några år senare (1.67) men lyckades aldrig sno åt sig utomhusrekordet.

Rekordet skulle därför stå sig ända till 2006 och nu var det dags för "Linde-familjen" att ta detta rekordet till sin ägo (och det har ju som bekant blivit ganska många ytterligare sen dess). Då hoppade Frida Linde, ännu inte fyllda 16 år, 1.71. Frida som började friidrotta ganska sent, som 14 åring, började sin bana i Solna FIK eftersom hon fastnat i TIS långa kö. Till klubben kom hon i början på 2004 och undertecknad minns hur hon omedelbart gjorde stort avtryck på friidrottsbanan. Med en stor känsla för rörelser och teknik och med en stark fysik kunde man inte förstå att hon inte utövar sporten tidigare. Trots den sena debuten så blev det ju mångkamp som huvudgren och där är Frida fortfarande en av sveriges främsta juniorer genom tiderna med sin serie över 5 500 poäng. 

 

Det krävdes en syster Linde för att slå rekordet och det var "förstås" den fem år yngre systern Sofia som skulle ta rekordet. Sofia som till skillnad från storasyster började i klubben redan som 8-åring och som tidigt visade en nästan oöverträffad känsla för just höjdhoppet och höjdhoppsansatsen. Trots att fokus hela tiden låg på mångkamp, så blev det SM-medalj inomhus i grenen, brons i Göteborg 2014, och framförallt så kom en fantastisk dag i Halmstad 2015 när "Fia" flög över hela 1.87 och dessutom hade grymma försök på 1.90!! Därefter hade Fia bland annat 1.84 inne, 1.83 ute och totalt 7 tävlingar över 1.80.

 

Mångkampsmeriterna är väl för de flesta desto mer kända, med JEM-silver, över 6000 poäng och dessutom en femteplats på Senior EM inomhus i en oförglömlig insats i Göteborg 2013 där Fia ju faktiskt bara var poängen ifrån Carolina Klüfts inomhusvärldsrekord! 

 

Och apropå systrar så måste ju också yngsta systern Lovisa nämnas trots att vi pratar höjdhopp. För hon är faktiskt vår fyra i grenen genom tiderna utomhus med sina 1.69. Samma höjd har för övrigt tränings- och årskompisen Linnéa Frobe -98 klarat, men då talar vi inomhus och det var en höjd Linnéa klarade i början på 2014 när hon fortfarande precis som Lovisa hade huvudfokus på mångkamp. Nu ligger ju fokus för dem bägge snarare på lång sprint, Linnéa 400m och ja det ryktas nu om att Lovisa ev. ska ta klivet upp på 800m (??!).

 

Nämnas i sammanhanget måste också vår tvåa genom tiderna, Bianca Salming. Bianca slutade ju strax utanför pallen på JVM i Bydgoszcz 2016 och hoppade då 1.83 vilket också är det högsta hon hoppat i Täbydressen. För "Turan" har det ju sen blivit hela 1.92 och ett antal SM-medaljer både i höjd och mångkamp.

 

Det genomgående temat för tjejerna är som synes att ingen av våra främsta genom tiderna egentligen haft höjd som "sin" gren, utan framförallt har det snarare varit mångkamp som varit den gemensamma nämnaren. 

 

Mest merittyngde höjdhopparen genom tiderna?

Men nu till den kanske mest besynnerliga frågan. När vi nu har gått igenom hela höjdhoppshistorien - vem menar jag nu skulle varit mer meriterad än Fabian? Man hade ju kunnat tvista till det både kring Sofia och Bianca men som "höjdhoppare" betraktat får vi nog ändå ge Fabian en överhand. Så vad är då svaret?

 

Jo, den mest meriterade höjdhoppande TISaren, hittills ska vi understryka, får nog ändå sägas vara -  Stig ”Stickan” Pettersson!

 

Stickan som var aktiv under 50- och 60-talet och dykte sig till två fjärdeplatser (1956 och 1964) samt en femteplats (1960) på de olympiska spelen och dessutom två medaljer (1958 och 1962) på Europamästerskapen! Personbästat imponerande 2.16 och dessutom 8 (!) SM-guld utomhus och han var under tidseran en riktig stjärna i Sverige som kunde dra stor publik till tävlingar. Tveklöst en av de allra främsta genom tiderna, för man ska komma ihåg att under den aktuella tiden så var de fem nämnda mästerskapen de enda som gick av stapeln under tidsperioden och således tillhörde han den absoluta världseliten under nästan ett sekel.

 

Stickan, från början från IFK Österåker, representerade TIS med stor entusiasm - i BANDY! En "karriär" han under 60-talet kombinerade med höjdhoppandet, uppenbarligen med stor framgång, i höjdhoppet då. 

 

Stickan bodde visserligen under en tid i Täby men representerade Kronobergs IK med hemvist på Kungsholmen och på anrika Kristinebergs IP. På den tiden en betydligt "tyngre" klubb i friidrottskretsar. 

 

Men att Stickan verkligen var en "riktig" TISare, ser man om inte annat av att han i egen person redogjorde för vistelsen i Tokyo i klubbens årsblad från 1964:

 

Åvavägen 46. Så sitter man i bilkö mellan Näsbypark och Kungliga svenska huvudstaden igen. Fjärran från den spännande olympiastaden Tokyo — som dock påminner om Stockholm på vissa sätt. Åtminstone är storstadsproblemen likartade - Det enorma Tokyo har än värre bilköproblem än självaste Stockholm och det vill inte säga lite. Problem finns som bekant många för en stackars olympier bl.a. acklimatiseringssvårigheterna. Det är inte omöjligt att ett och annat misslyckande i OS berodde på de ovana förhållandena.

 

Det gällde till att börja med att inte tappa sugen, när man vaknade vid fyratiden i den japanska gryningen. Man sov sig fram allt längre och längre och de flesta fick rätt snart normal nattro. Tur i alla fall att inte sömnomställning nummer två inverkade på olympiaresultatet. Jag tänker på hemkomsten till Sverige. Fast den här gången var det något lättare. Vi kom mitt på den svenska torsdagen, när klockan var betydligt
mer i Fjärran Östern och behövde bara hålla oss vakna lite längre än vad som kändes normalt. Med alla välkomstarrangemang, officiella och privata, var det inte svårt att få tiden att gå!

 

Rätt snart hör man också av en av Sveriges mest energiska lagledare, Bengt Andersson. Då vet man - nu är jag hemma och i rätt del av landet — Täby. Bandysäsongen står redan på tröskeln. Det blir snabba omkastningar för oss "sommarknuttar". Kan vi bara bli lika god vän med bollen som de övriga grabbarna i gänget, då får övriga lag se upp. Gott om tid för träning kommer det att bli nu när olympiaträningen släppt sitt grepp, Det var det som komma skall. Tillbaka till Tokyo och en liten analys av våra friidrottares insatser.

 

Om dessa och slutet på Stickans text kan ni läsa i Årsbladet som nu finns tillgängligt i vårt digitala arkiv.

Den hemliga formeln till höga hopp

Så har ni nu fått en redogörelse av klubbens höjdhistoria. Och ska vi ändå hålla oss till dem som tävlat för klubben på friidrottsbanan så är det Fabian och Sofia som är kung och drottning. 

 

Men hur når man så svindlande höjder som dessa två? Jag har inte lyckats få ur deras tränare, Vlado och Åke, deras magiska formler. Inte heller A Perswalld och R Edman har velat låta undertecknad snoka i deras pärmar. Därför har jag tvingats krypa till korset och vända åter till Willie Larsson, klubbens framstående tränare under samma tidsera som Stickan var aktiv. Willie skriver nämligen på temat, under vinjetten ”Willies träningshörna”, i TISarens årsblad från 1962.

Om någon tycker att den tekniska beskrivningen känns lite udda, så kan det ju bero på att floppstilen vid författandet ännu inte var uppfunnen...

 

Men eftersom texten nu redan är nog så lång så säger jag redan nu, på återseende om en vecka med nya nostalgiska berättelser. Hälsar, Nils-Göran Nilsson Batz.

 

Hur man blir en tvåmetershoppare

Sverige har ju under det sista årtiondet inte precis varit bortskämt med internationella framgångar i friidrott, om man undantar enstaka sporadiska stjärnor och höjdhopparna, vilka länge hållit till i världstoppen. De första framgångarna i höjdhopp på senare tid vanns av den högtflygande folkskolläraren "Benke" NiIsson, som också får räknas som banbrytare inom den moderna höjdhopps-dykstilen. Denna stil kopierades och förbättrades av ryska experter med påföljd att den ledande nationen i höjdhopp för närvarande är Sovjet. Lilla Sverige håller sig dock fortfarande i toppen genom Stig Pettersson och en lång rad lovande ungdomar, som gör strömhopp över den förr så magiska gränsen 2 m.

 

Dessa framgångar har medfört att många pojkar och flickor både på idrottsplatser och i hemmagjorda hoppgropar försöker efterlikna sina idoler och i respektlös iver kastar sig upp över den magiska ribban och noterar personliga rekord på löpande band. Jag tänker därför försöka mig på att i denna artikel ge några tränings- och teknikråd i största allmänhet i den blygsamma förhoppningen att även Täby får sin 2-metersman inom en snar framtid.

 

Hur går det till att hoppa 2 meter?

Hopparen samlar sig för sitt försök genom lätta smidighets— och tänjningsövningar. Går sedan i beslutsam koncentration fram till sitt begynnelsemärke, som ligger ungefär 7-13 steg från beräknat upphopp framför ribban. Ansatsriktningen är ungefär 45 grader mot ribban. Slappnar av och är med hela sin heta vilja koncentrerad på uppgiften att göra det högsta språng som han någonsin åstadkommit. Tar ett par steg bakåt för att vid begynnelsemärket börja ansatsen och i ett stegrat tempo storma fram mot den förkättrade ribban — motståndaren som skall och måste besegras. Under de tre sista stegen ökas hastigheten. Benen liksom springer förbi kroppen, så att den lutas bakåt, armarnas arbete liksom avstannar och föres bakom kroppen. Hopparen försöker liksom sjunka ner för att få ett lågt tyngdpunktsläge — man kan likna det vid en panter just färdig till språng för att kasta sig över sitt byte — och med hjälp av hoppbenet (verkar i det läget som en stav), armarna och det fria pendelbenet komma så högt upp som möjligt och med benens kraft skjuta ifrån marken. Denna samverkan slungar hopparen upp i luften. När viktlösheten under en bråkdels sekund inträder, har han kroppens tyngdpunkt intill ribban och försöker liksom rulla, dyka, runt ribban (med en rotation kring en tväraxel åstadkomma rullning-dykning över ribban). Han underlättar rörelsen genom att dra med sig hoppbenet (helst böjt) i riktning framåt-uppåt. Dalar sedan avslappnad ner i gropen så att sågspånen yr omkring. Hopparen ligger kvar en liten stund i gropen och kikar försiktigt upp mot ribban och vill med blicken liksom försöka hypnotisera den att ligga kvar. Sakta genomströmmas han av en sällsam lyckokänsla, när han märker att den ligger kvar på ställningen och att han har klarat höjden — målet. (TIS har fått sin första 2-metershoppare!)

 

Ja, så enkelt går det till, när man får fantasin till hjälp vid drömhoppet. Verkligheten ter sig helt annorlunda och ger en bild, som påminner om en lång väg med över tusen timmar av träning och åter träning. Skulle ändå inte rekordet bli Ditt, så får Du genom idrotten (träningen) ut livsbejakande värden, som ej kan värderas i guld men som varar hela livet igenom.

 

Information om en höjdhoppares problem

I höjdhopp måste samarbetet musklerna emellan vara perfekt. En liten rörelse av kroppen under en bråkdel av en sekund kan betyda skillnaden mellan framgång och misslyckande.

 

Tänk på, att när du är som tröttast, måste du alltid vara som bäst. Det kan skilja flera timmar mellan första och sista hoppet. Du måste ha en god kondition, vilket bevisar nödvändigheten av regelbunden och lång tids förberedelse och övning.

 

Har du fått in en bra stil, så att utförandet av hoppet är i det närmaste perfekt, måste detta repeteras så många gånger, att det blir till en vanemässig rörelse (reflex).

 

Tänk på att tillit (självförtroende) och avslappning — största kännetecknet på mästaren — är förvärvade genom träning. Höjdhopparen måste liksom sprintem och kastaren ha en explosiv spänstelasticitet. Kom därför till tävling fullt uppladdad och utvilad.

 

Lägg på minnet

• att du måste träna på höga höjder för att få den rätta koordinationen och självförtroendet.
• att dagligen hoppa på hög höjd är så ansträngande att spänsten och elasticiteten i musklerna försvinner. Du måste därför även träna på låg höjd. Samtidigt bör du också hålla i minnet att detta ger kondition men inget av de höga höjdernas muskelsamverkan.
• att det ibland kan vara befogat med vila från träningen för att nå förbättrat resultat.
• att ej glömma bort att öva de små detaljerna.
• att vinterträning med vikter och uppmjukande gymnastik är goda övningar.
• att du för att ladda upp explosiviteten före en tävling sällan skall hoppa hårt 2 dagar före.
• att ditt schema är rörligt. Du får bryta din dagliga rutin beroende på väderlek, kroppskondition och sinnesstämning.

 

TRÄNINGSMOMENT

1. Spänsthoppning. Hoppa stillastående rakt upp i luften framför ribban och försök att komma så högt upp med midjan (byxlinningen) som möjligt.

2. Gör i stort sett om samma övning med ansats och upphopp ett steg från ribban och med tyngden på främre foten. Obs! Gör inget försök att hoppa över ribban.

3. Näsduksövning: Knyt näsduken på ribban i linje med ansatsen, sparka 2 dm över näduken och gå över ribban. Det är en utmärkt övning för att få tyngden över foten.

4. Hoppa stegrad höjd: Öva lyftning av pendelbenet högt från höften. Sätt upp ribban 5 cm högre på den sida, där pendelbenet går över. Repetera hoppet ett steg högre än det föregående.

5. Omvänd hoppning: Placera ribban på maximihöjd (bästa resultat). Försök att klara denna höjd. Flytta ned ribban 3 cm för varje gång, tills du kan klara höjden lätt. Denna övning vänjer dig vid högre höjder och ribban syns lägre än vid stegrad höjd.

6. ”Hattsparkningsövningen": För att du skall bli säker på att sparka högt. Låt en kamrat hålla en hatt (mössa) över sitt huvud ungefär 20 cm framför ribban och i linje med din ansats. Sparka mot hatten och klara ribban.

7. Tre stegs takt: Jogga runt banan och ta 3 snabba steg (tam-ta-taa) och hoppa rakt upp i luften på samma sätt som i höjdhopp. 

8. Ansatsträning: Rita upp en linje i ansatsriktningen. Mät upp ansatsen mycket noga och sätt ett streck for de fyra sista stegen. Spring längs denna linje 15—20 gånger och försök få ansatsen att stämma.

9. Styrkeövning: a) Utgångsställning halvsittande med vikterna (skivstången). Gör tåhävning under uppsträckning. b) Gör hög spark med vikt på foten. c) Stöt upp vikten, hoppa upp med vikten. Obs! All viktträning skall göras vid slutet av träningen med intensifiering under höst- och vårsäsong.

10. Samordnad övning: Placera ribban på en höjd, som lätt kan klaras. Höjden ökas 3 cm varje gång tills maximihöjden är uppnådd. När du har misslyckats 3 gånger, öka höjden 5 cm och gör ytterligare 3 hopp på denna nya höjd.

11. Två stegs hopp: Tag endast 2 steg och öva att klara på låg höjd. Öka undan för undan tills du nått ditt maximum. Denna övning betonar god upphoppning och tröttar inte upphoppsbenet så mycket som full ansats.

12. Uppvärmning: Jogga långsamt 1—2 varv.
13. ”Windsprint” (gradvis ökad fart): 3 st. raksträcksstarter, varav en sakta, en i medelfart och en snabbt.

 

TRÄNINGSSCHEMA

Under de första två veckorna skall du försöka komma i kondition genom gradvis användning av lagen om återhämtning. Du skall starta med sakta joggning och håll på tills du känner första tecknet på trötthet. Fortsätt att jogga 50 m. Stanna upp och gå tills du nästan är återställd. Börja jogga igen och öva tills du har hållit på en halvtimme.

 

Allt eftersom dagarna går, kommer du att finna att du kan jogga längre och längre. Du kommer så småningom gradvis att få kondition och styrka i benen. Du kan inte göra fel på detta program, som
passar varje individ. Lätt viktträning skall också göras från början men inga kraftiga sträckrörelser under de första två veckorna.

 

Från och med tredje veckan och 30 träningsdagar framåt (minst 3 dagar i veckan):

 

Träningsdag 1

a) Uppvärmning.

b) Sträckningsövning.

c) Högsparkning.

d) Hoppning på två fötter.

e) Begynnelseträning med avstamp en fot från ribban och 1 stegs ansats, 10 gånger (träningsmoment 2).

 

Träningsdag 2.

a) Uppvärmning.

b) Tänjningsövning.

c) Högsparkning, ej för fullt.

d) Hoppning på två fötter, 5 gånger.

e) Hoppning med 1 stegs ansats, 5 gånger.

f) Hoppning med 2 stegs ansats, 5 gånger.

3) Löpning 2 gånger 150—200 m. Ingen hög fart. Mellan varje gång 200 m promenad.
h) Styrketräning.

 

Träningsdag 3.

a) Uppvärmning.

b) Tänjningsövning.

c) Högsparkning, ej för fullt.

d) Egentlig hoppträning:
1) med 2 fötter, 5 gånger.
2) med 1 stegs ansats, 5 gånger.
3) med 2 stegs ansats, 5 gånger.
4) med 3 stegs ansats, 5 gånger.

e) Löpning med långa steg 400 m, 5 min. promenad. Repetera.
f) Styrketräning.

 

Träningsdag 4.

a) Uppvärmning.

b) Tänjningsövning.

c) Högsparkning, ej för fullt.

d) Egentlig hoppträning:
1) med 2 fötter, 5 gånger.
2) med 1 stegs ansats, 5 gånger.
3) med 2 stegs ansats, 5 gånger.
4) med 3 stegs ansats, 5 gånger.
5) med 4 stegs ansats, 5 gånger.

e) Löpning (på gräs) 15 min, tillsammans med sprinters eller längdhoppare.

f) Styrketräning.

 

Detta var exempel på de fyra första dagarnas träningsprogram. Det är nu hög tid att kontakta din tränare. Signaturen står gärna till tjänst.

 

/Willie Larsson

 

Ovan alltså från TISarens Årsblad 1962. 

 

PS. Stickan syns som du nu förstår i artikelns bild. Men han är inte ensam toppfriidrottare i bilden. Tapio Mertanen tillhörde det absoluta toppskiktet inom svensk stavhopp med bl a fyra SM-guld och ett antal svenska rekord med 4.80 år 1965 som det sista, slaget med stålstav! I TIS spelade han som synes bandy men på friidrottsbanan tävlade han för bl a Matteus-Pojkarna och Spårvägen. Tapio hade en faschinerande karriär eftersom han tävlade under tre materialepoker. Han började med bambustav, fortsatte med stålstav och avslutade karriären med glasfiberstav.