Årskrönika 2024: Drömmen om OS

När inomhussäsongen står för dörren och inleds "på riktigt" i helgen Täby Vinterspel, säger traditionen att det också är dags att sammanfatta året som gått, med fokus på våra juniorer och framförallt seniorer och med viss tonvikt på utomhussäsongen.

 

När vi blickar tillbaka på 2024, så är det ett år för historieböckerna. Ett av de allra mest framgångsrika i klubbens 101-åriga historia.

 

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Efter ett sagolikt 2023 får vi efter 2024 konstatera att vi är inne i en guldålder när vi blickar tillbaka på alla framgångar på elitsidan. Några namn har under året inte bara etablerat sig som några av de bästa i Sverige utan också konkurrerat på allvar på den internationella arenan. Men vi tar det hela från början.

 

Inomhussäsong - Studenterna glänste

Inomhussäsongen inleddes med en drömgräns som passerades. Harald Gemmel skrev som förste TISare in sig i 5-metersklubben när han svingade sig över 5.02 meter i Örebro. En drömgräns som snart skulle komma att bli mer som en "lägstanivå" för 23-årige Harald, som hoppade över denna gräns ytterligare 10 (!) gånger under året. Som högst blev det 5.10 vilket nu är gällande klubbrekord när vi går in i 2025.

 

När inomhussäsongen helgen efter "på riktigt" inleds med vårt egna Täby Vinterspel i Sätrahallen så var det en annan drömgräns som passerades av en hoppande TISare. Marcus Eklund hade avslutat 2023 med en mäktig trestegsduell på JSM på Tibblevallen där han segrade på 14.99 över Melwin Lycke Holm. När Marcus gjorde entré i sätrahallen på Vinterspelens andradag så fanns inget annat än att direkt knäcka drömgränsen 15 meter. Att kapaciteten fanns förstod man när han i några "sådär"-hopp landade runt 14.70. Men i sjätte och sista omgången kom Träffen. Med en fantastisk tajming i alla tre stegen så flög Marcus iväg långt bortom 15-metersmarkeringen. När 15.57 kom upp på tavlan var det ett sånt där tillfälle när det kändes som om jordbävningen slagit till. Var det verkligen möjligt?! 

 

Detta monumentala genombrott, där Marcus gjorde sig till en självklar medaljkandidat i stora senior-SM-sammanhang, följdes tyvärr av lite "grus i maskineriet" under återstoden av året. Men hoppet visade den gigantiska potential som bor i den här killen. Att det finns betydligt längre längder i Marcus råder det inga tvivel om när vi blickar framåt. 

På Vinterspelen så stack ytterligare en manlig TISare ut lite extra. Johan Sjölander underströk att hans 10.36 på 100m från SM sommaren 2023 inte var en tillfällighet, när han direkt i säsongsdebuten navigerade hem både försöks- och finallopp på 6.77 och 6.78. Johan följde sen upp med att, i sin debut i internationella sammanhang, Folksam GP Stockholm, springa in som femma och näst bästa svensk på nya klubbrekordet 6.75. Insatsen gav Johan en plats i Nordenkampen där han slutade femma i sin landslagsdebut.

 

Samtidigt med Vinterspelen pågick mångkamps SM i sollentunahallen. Dit kom en Joel Enander i knallform för att slåss om medaljerna i P19-klassen. Joel inledde med PB på 60m (7.16), längd (6.70), kula (13.61), höjd (1.94), 60m häck (8.03). I det läget var han dessutom en bra bit före U18-silvermedaljören, och den kommande JVM-sexan, Leo Göransson. Men Joels fina form ställde till bekymmer i stavhoppet där formen helt enkelt var för bra för de stavar som han tränat med. "Bara" 4.17 var mer än halvmetern under det han nog själv hoppats på, och Leo slank förbi. Men med en mäktig avslutning på 1000 meter, där Joel nådde målet efter 2:49 min, så kunde han ta hem en silvermedalj och framförallt gå in som 8e bästa junior i Sverige genom tiderna med sina 5 433 poäng. En resultatnivå som kan räcka till medalj också på ett senior SM. 

 

Även för Joel blev det en något struligare fortsättning på 2024. Möjligen går det att skönja ett klassiskt mönster både hos Joel och Marcus, som båda är födda 2005 och därmed tog studenten under den påföljande våren. Joel packade sen väskorna för en tur "over there", för att studera på Kent State University. Har träningen gått bra så finns här mycket ytterligare att hämta både i mångkampen, samt individuella korta häcken och stavhoppet. Vi har inte på något vis fått se Joels fulla potential på friidrottsbanan ännu.

 

Mångkamps SM blev för övrigt en lysande start på SM-året. Joels träningskompis Viggo Stridh stod även han för en lysande insats i P19-klassen som slutade med 4 842 poäng, efter resultatraden 7.51 - 6.02 - 12.47 - 1.85 / 8.45 - 4.07 - 2:53! Ett resultat som normalt skulle räckt till medalj, men som i den rekordtuffa konkurrensen bara räckte till en sjundeplats. Även Viggo förvillade sig senare i studentjungeln och har inte setts till på träningsarenan under hösten. Men vi lovar att inte flytta på Tibblevallen Viggo, så att det ska bli lätt att hitta tillbaka om träningssuget återuppstår...

 

Främst placerad på Mångkamps SM var dock en SM-debutant. Nils Grufman -09 inledde sitt första SM-år med att ta hem SM-guldet i P15! Detta efter en stark mångkamp med serien 7.86 på 60m, 3.67 i stavhopp, 5.59 i längd, 8.83 på 60m häck, 1.73 i höjd, 11.93 i kula och 2:19 på 800m.

 

Apropå "over there" så befinner sig klubbens kanske största stjärna fortsatt i USA på Texas Tech University, där han kamperat sedan 2021. Oskar Edlund inledde säsongen med några bra lopp den udda distansen 600 yards, men den 9e februari small det för första gången till ordentligt. Oskar kapade då perset på 400m med över sekunden ner till 46.94, och klev in som 6a i Sverige genom tiderna på distansen. Oskar fortsatte sen med en fullständigt ruggig tid på 600 yards (ca 546 meter), där han med 1:08.52 satte nytt inofficiellt svenskt rekord på distansen efter en öppning på 48 blankt på 400 meter.

 

Om killarna var de som inledde året starkast så kom tjejerna igång när det närmade sig SM. 

 

Vera Sjöberg, som borta i USA agerar fixstjärna för sitt Boston University, fortsatte att leverera rubrik på rubrik. I slutet av januari kom "telegrammet" att Vera slagit ett legendariskt klubbrekord på den engelska milen (1609 meter). När Vera sprang in över mållinjen på 4:38.85, efter en sub-4:20 öppning på 1500 meter, så var det tre hundradelar under Lena Nilssons tidigare rekord på distansen som när det sattes i början på 2000-talet gav henne både en andraplats på NCAA (de amerikanska collegemästerskapen) och ett svenskt rekord på distansen. Den allra mäktigaste prestationen stod Vera dock för i samband med de så kallade conference-mästerskapen, där Vera på universitetets direktiv skulle tävla på tre distanser på två dagar. Efter att ha fullständigt krossat sina konkurrenter på 1 mile, 3000 meter och 5000 meter. På två av distanserna skedde det efter ruggigt snabba slutvarv. Välförtjänt utnämndes Vera till "Track Athlete of the Championship". 

 

Tre korta notiser innan vi går in på de stora mästerskapen.

• Lollo Linde springer i Uppsala för första gången under 2:10 min på 800m när hon noteras för 2:09.30.
• Michael Luxemburg gör med 6.99 på 60m sitt första lopp under 7 sekunder, detta efter många år med skador.
• Fabian Delryd inleder säsongen skapligt med 2.15, men får därefter skadekänningar och avbryter säsongen.

 

Nordenkampen innehöll hela fyra (!) TISare i landslagsdräkt, ovan nämnda Johan Sjölander och Marcus Eklund samt Ludvig All (60m häck) och Emilia Lillemo (3000m). För Johan, Marcus och Ludde var det landslagsdebut. Emilia var dock den som drog flest ögon till sig efter ett charmant lopp över 3000 meter där hon knäckte ett annat av Lena Nilssons rekord, denna gången kapades hela 8 sekunder bort när Emilia sprang in på 9:05.59. 

 

Den vassa innesäsongen till trots så blev Senior-SM i Karlstad "sådär". Visserligen två fina medaljer i form av Emilia (silver på 3000m) och Sara Winberg (som kämpade till sig ett brons på 4.00 efter en säsong stukad av en snedtrampad fot). Några prestationer utanför pallen var dock väl värda att nämna. Harald Gemmel ökade på perset till 5.04 vilket gav en femteplats. Ludvig All tog samma placering när han landade in på årsbästa 8.12 på 60m häck, efter några islag. Och så ynglingen Erik Nederheim, född 2006, som i sin SM-debut tog sig hela vägen till SM-final på 1500m och väl där så sprang han in som sjua (!) efter en bra spurt. Det var inte igår som vi hade en manlig medeldistansare i SM-final.

 

Men om Stora SM var sådär så kom desto gladare tongångar från USM och JSM som följde. 

Det allra mest minnesvärda ögonblicket kom på söndagen under JSM, där tre TIS-killar stod för en historisk "trippel". Inom loppet av bara några minuter hade vi nämligen fått svenska mästare på alla tre häckklasserna; P17, P19 och M22. 

Ludvig All inledde med en riktig rysarinsats där han efter ett målfotodrama som pågick i över 10 minuter fick sitt namn utropat som segrare i M22. Därefter följde Joel Enander upp med seger i P19 på 8.05 där dessutom träningskompisen Viggo Stridh sprang in som fyra på 8.27! Jacob Norsell fullbordade guldyran med att springa hem P17 och dessutom på sin allra första tid under 8 sekunder, 7.99. 

 

Totalt blev det på JSM hela 5 guld (Marcus Eklund i tresteg och Sara Winberg i stav), brons till Erik Nederheim på 1500m och till Joel Enander i höjd. Men därutöver hade vi ytterligare 6 topp-6-placeringar och ytterligare 10 topp-12. Några av de allra mest positiva överraskningarna fanns bland dessa, t. ex. persande Emilia Hermansson (58.02 på 400m), Amanda Cederberg (59.75 på 400 meter), Viggo Stridh (1.87 i höjd) och Anja Lalander (3.08 i stav),  

 

På USM togs bland många andra glädjeämnen också tre medaljer. Emilie Ekman brons i höjd (1.66), Wilma Beiming-Brotte brons på 400 meter och Nils Grufman brons i stavhopp.

 

Med det så får vi stänga inomhussäsongen med att konstatera att många ytterligare än som ovan nämnts gjorde stora framsteg.

 

Ett märkesår även utanför arenan

Som det har jobbats under året! Inte bara på utan också utanför arenan. Inte minst har vi under året nått all-time-high när det kommer till antalet aktiva medlemmar, ett resultat av många års hårt jobb inte minst på kansliet med Lotta och Sofia i täten. 

 

I januari annonserades att vi skulle söka Senior-SM till Tibblevallen till 2026. Efter intensivt kampanjande så lyckades vi tillsammans med Täby kommun presentera en riktigt stark ansökan, något som Svenska Friidrottsförbundet också nämnde i sitt pressmeddelande när vinnaren presenterades. Till slut fällde arenans utformning avgörandet till Uppsalas fördel. Slutsatsen blev att Tibblevallen behöver få ett lyft när det kommer till publikförutsättningar och den dialogen har fortsatt med kommunen. Stora händelser på andra områden gör att vi möjligen väntar ett ytterligare år innan vi återigen ger oss in i kampen om att ro hem ett stort SM till Täby.

 

Täby Stavhoppsgala gjorde återkomst efter att Täby Torg renoverats under 2023, och det var en stark nyupplaga. Så stark att internationella förbundet vill ge oss en ännu starkare tävlingsstatus till 2025, vilket bäddar för ännu bättre startfält. I detta ber vi att få återkomma i närtid. Minnesvärt från tävlingarna var dels segrarinnan på damsidan, Elina Lampelas hoppning gav henne en biljett till OS i Paris. Men också prisutdelningen till tre av klubbens stora tränare även i ett historiskt perspektiv, Fredrik Enander (tränare för våra rekord-framgångsrika 02or och 05or i ungdoms- och junioråren), Calle Alm (tränare till våra stavhoppare, inte minst JEM-guldmedaljören Sara Winberg, samt initiativtagare till Stavgalan) och Anders Perswalld (tränare till bl a Milo Wahlgren, Ludvig All och fram till OS också Oskar Edlund).

 

En löparboom infann sig under våren plötsligt och tog även de mest etablerade arrangören "på sängen". Efter en ganska livlig debatt så beslutade TIS styrelse att blixtinföra ett eget lopp. Beslutet fattades i slutet på juni. Täby Halvmarathon skulle lanseras med tävlingsdatum den 20 oktober. Efter en månads intensivt förberedelsearbete så kunna vi öppna anmälan precis 3 månader innan loppstart. Nervositeten var påtaglig då arrangemanget skulle kräva både vissa investeringar och en jättefunktionärsinsats, över 150 funktionärer på loppdagen.

 

Men mottagandet var enormt! Och det blev inte sämre när Stockholm Halvmarathon till synes oväntat sålde slut ett par veckor innan det loppet skulle gå av stapeln. Det blev rusning till Täby. Vi höjde taket till 900 platser men det räckte inte på långa vägar. Med en månad kvar till loppet stängde vi anmälan och nu fylldes inkorgen av frågor om vart man kunde köpa "andrahandsbiljetter". Det är ingen överdrift att tro att vi utan problem kunnat sälja upp mot 1500 platser.

 

Loppet blev en veritabel succé och sällan har man sett så många glada löpare, åskådare och funktionärer. Inte sagt att allting var perfekt, långt därifrån, men det fanns en uppenbar glädje av att det tillkommit ett nytt lopp och tolkningen är att många såg mellan fingrarna på de barnsjukdomar som trots allt också fanns där. Nästa år lär förväntningarna höjas, men nu har vi också lärt oss massor och siktet är högt inställt inför 2025 på ett ännu bättre, och ännu större, lopp.

 

På arrangörstemat så avslutades året med att vi blev tilldelade Kraftmätningsfinalen för 2025 och då hamnade vi i det svåra beslutet att tacka nej till att arrangera Varvetmilen, tävlingen som lockade över 650 anmälda till Skavlöten i slutet på april 2024 och som var det som både väckte idén om Halvmaran och som bidrog med de kritiska erfarenheterna för att kunna genomföra det loppet. 

 

Utomhus: Alla vägar skulle bära till Rom, men allas blickar riktades mot Paris

Utomhussäsongen 2024 inleddes med en speciell känsla. För första gången på 12 år skulle OS återvända till en Europeisk stad och dessutom hade vi inte bara en utan flera TISare som fäst blicken mot Paris i augusti. Jakten som pågått i 101 år skulle kanske nu ge frukt.

 

Hägrade gjorde också EM i Rom i juni. Och när dessutom SM i Uddevalla skulle gå rekordtidigt, redan i slutet på juni, så var det många som letade efter en tidig formtopp. Det märktes i resultatlistorna inte bara bland TISarna, utan det var en sällan skådad kavalkad av toppresultat över hela Sverige som kablades ut i maj. Och då hade ändå de amerikanska collegestudenterna varit igång i över en månad.

 

I varma Texas gick nämligen Oskar Edlund direkt från sin rekordkantade inomhussäsong till utomhuspremiär på specialdistansen 400m häck. Den 23 mars springer Oskar hem säsongspremiären på hemmaplan i Lubbock på 50.06, i ett mycket blåsigt lopp. Efter 49.94 på Texas Relays veckan därpå och 49.80 i Florida den 12 april tar Oskar ett träningsbreak för att ladda batterierna. Den 9 maj är det dags att inleda Conference-mästerskapen, där Oskars skola Texas Tech tävlar i den konkurrenstyngda Big12-conference. Där möter han några av världens främsta på distansen. Att formen nu är på en helt annan nivå syns redan i försöken där Oskar i princip promenerar i mål som segrare på 50.72. Bilder från loppet sprider sig och nu börjar "vi" förstå att det är något riktigt stort på gång. I finalen frigör Oskar så all sin kraft och nu går det ruggigt fort. Klockan stannar på 48.82 och i ett alexander-hugg har Oskar kapat 7 tiondelar på perset, med marginal passerat drömgränsen 49 sekunder, gått in som fyra i Sverige genom tiderna och som tidig världs-tolva på årsbästalistan och plötsligt återstår bara 12 hundradelar till den internationella kvalgränsen till OS i Paris. SOKs "direktgräns" är dessutom satt till samma tid, 48.70. 

 

En tid som nu blir den givna målbilden för Oskar till kommande lopp, de s k "Regionals", två veckor senare. Ledarstaben manar till lugn. "Fokusera på löpningen. Inte på tiden. Stressa inte, du har mycket tid på dig att säkra en plats". Lättare sagt än gjort.

 

Stämningen är minst sagt spänd även på hemmaplan. Direkt efter loppet konstaterar vi på tabyfriidrott.se: 

 

"Nu lever drömmen om OS i Paris i allra högsta grad. Skulle han lyckas med den bedriften, blir han den första TISaren i klubbens 101-åriga historia att tävla på ett OS i den olympiska huvudidrotten. Chansen finns."

 

När Oskar kliver in på arenan i Fayetteville, Arkansas, två veckor senare finns bara en sak. OS-kval. Även här joggas det i försöken men nu stannar klockan på 49.38 och man tror knappt sina ögon.

 

I finalen är det full speed ahead. Det är inte ett klockrent tekniskt lopp. Det är inte den patenterade avslappnade, flytande, nästan flygande, löpningen. Men viljan hade kunnat försätta berg. Oskar passerar mållinjen ett par steg bakom träningskompisen Caleb Dean, som persar ner till 48.05 och går upp högt på världsårsbästa. Oskars tid kommer direkt efter målgång och jublet likaså. 48.70!!!!

 

När vi i den svenska tidszonen söndagen den 25 maj vaknade kunde vi ta del av nyheten. "Mäktigt lopp av Oskar inatt - Kan nu bli förste Täbyfriidrottare i ett OS". 

 

Oskar, och vi, fick vänta tre veckor på det slutliga beskedet men till slut stod det klart att Täby IS, Täby kommun men också Vaxholms kommun och lilla Resarö skulle få sin allra första deltagare på ett Olympiskt Spel i den Olympiska Huvudidrotten. Sinnesstämningen på hemmaplan illustreras väl inte minst av undertecknads lyriska krönika i samband med uttagningen.

 

Vilken säsongsinledning!

Oskars OS-kval var höjdpunkten på en i övrigt lysande förstahalva av utomhussäsongen.

 

En pånyttfödd Fabian Delryd gick även han från klarhet till klarhet. Efter säsongspremiären i Montenegro som slutade med 2.17 kom första hoppet över 2.20 på ett par år i Lag-SM-kvalet i Västerås. Fabian fortsatte med seger i en internationell hoppgala i Grekland på 2.17 och gled sedan över 2.22 som segrare på Nordiska Mästerskapen i Malmö. Ett hopp som gav Fabian en biljett till EM i Rom. Men hoppet på Malmö Stadion skulle visa sig bli Fabians högsta för året.

 

Vår andre Täbyamerikan, Vera Sjöberg, gjorde även hon en stark vår toppat av ytterligare ett succéartat Conference-mästerskap där Vera återigen fick genomgå ett hårt program. Tidsmässigt fanns två insatser som stack ut över resten under Veras säsong. Dels en stafett-sträcka på nämnda Conference, där Vera sände chockvågor med en sträcktid på 2:06!!! Att relateras till det personliga rekordet som satts tidigare under vårsäsongen på 2:10.45. Lägg därtill Veras 4:13.05 på 1500m i Massachussetts i början på juni, en sänkning av fjolårsperset med över 3 sekunder, och 2024 var ytterligare ett år där Vera tog stora steg framåt. Nu räckte inte krafterna riktigt för att fortsätta den inslagna vägen på den svenska säsongen, men Vera har under hösten visat att hon fortsatt ta stora utvecklingssteg. Dels med en mycket framträdande insats på NCAAs terrängmästerskap. Dels med det nya inomhusklubbrekordet på 5000m, 15:45 min, som dessutom var flera sekunder under Veras utepers. I nuläget får vi utnämna Vera till att vara en av landets fem främsta långdistanslöpare, och är det inte häftigt att vi har ytterligare en löpare på nämnda topp-5?

 

Emilia Lillemo inledde nämligen även hon säsongen oerhört starkt när hon sprang hem Premiärmilen i slutet på mars med tiden 33:19 min, pers, klubbrekord och dessutom på en backig bana. Emilia gjorde i spanska Huelva tidig säsongspremiär på favoritdistansen 3000m hinder och med 9:39 min säkrade hon EM-biljetten.

 

Väl på EM i Rom så stod Emilia för en minnesvärd insats i försöken när hon direkt gick upp i tät - och drog ifrån! Ett publikfrieri som gav intryck på den svenska publiken som följde tävlingarna via SVT. Emilias offensiva löpning gav resultat! Även om tätklungan hann ikapp på slutvarvet så belönades Emilia med en finalplats och dessutom ett nytt personligt rekord, 9:33.01! Förstärkt andraplats i Sverige genom tiderna. Och framförallt, första TISare i en EM-final någonsin!

 

Finalen gick tyngre, naturligt tyckte vi tyckare eftersom hinder är en slitsam gren och finalloppet gick bara två dagar senare, men Emilia var inte oväntat betydligt hårdare i sin bedömning av sin insats. "Nu får ni såga mig!" var Emilias kommentar till SVT, som sin vana trogen bjöd på en sevärd intervju. Att Emilia inte bara är en av löparsveriges tre främsta kvinnliga löpare alla kategorier, utan också Den mest sevärda, tror jag inte jag är ensam om att tycka.

 

Genombrott på svensk mark

En av de mest oväntade platserna för genombrott på svensk toppnivå får vi kanske tillskriva Danderyds Gymnasium IP. En arena som lika ofta som den bjudit på fantastiskt trevlig inramning på ungdomstävlingarna, bjudit på blåst och ofta i kombination med motvind på upploppet för resultatjagande seniorer. Lägg därtill den tidiga tiden på säsongen för Danderydsspelen. Därför var det överraskande i dubbel bemärkelse att Linnéa Frobe skulle stå för en riktig klass-insats just här. Men den andra överraskningsfaktorn var att det inte skulle ske på 400m, utan 400m häck. En distans Linnéa nämligen skulle debutera på!

 

Linnéa sprang som hon aldrig gjort något annat och gick direkt upp i den absoluta Sverigetoppen på distansen och dessutom sänkte hon ett legendariskt klubbrekord, Monica Lundgrens SM-bronsgivande tid från år 2000, med några hundradelar till 58.72! En tid Linnéa slipade vidare på till 58.24 på Sollentuna GP.

 

Ett nytt senior-klubbrekord stod också Rut Grufman för som under året blev första TISare att passera 50 meter med seniorsläggan. Som längst blev det på Världsungdomsspelen i Göteborg i början på juli, när Rut skickade iväg släggan 50.24 meter. Därutöver klev Rut upp som tvåa genom tiderna i klubben i diskus där hon skickade iväg redskapet 40.60 meter.

 

Wow, vilket SM i Uddevalla!!!

Den stora höjdpunkten för den bredare senioreliten var SM i Uddevalla, som med SM-general Alexander Rahm Johansson i spetsen blev den kanske mest energifyllda friidrottstävlingen på svensk mark sedan Inne-EM i Göteborg 2013. Söndagens avslutningsdag var idrottsplatsen sprängfylld av åskådare, säkert upp mot 4000. Det var bokstavligen svårt att ta sig fram. Det har inte hänt i SM-sammanhang sen den gyllene generationen med Bergqvist, Holm, Olsson m fl. fyllde läktarna i början på 2000-talet. Men då var det allmänna friidrottsintresset starkare, konkurrensen lägre och det var lättare att "nå ut". Kanske var detta början på ett spirande ökat intresse för sporten?

 

Våra TISare, som reste mot Uddevalla med en rekordstark trupp, gjorde sitt till och bjöd på medaljregn! 

 

Emilia satte tonen och gick återigen fram i tät och satte, återigen, in högsta växeln från start. Trots att flerfaldige mästarinnan Linn Söderholm visat kanonform på förhand så hade hon inte en chans att orka med i tempot. Emilia nådde målet efter 9:28.99 min - nytt pers och klubbrekord med fyra sekunder och såklart SM-GULD! Emilia följde upp med att ta hem SM-bronset på 5000m på söndagen. I vår guld-artikel ställde vi frågan, är det Täbys främsta kvinnliga löpare genom tiderna vi nu får bevittna? Jag lovade att återkomma med svaret på den frågan i denna årskrönika. Vi får se om utrymmet tillåter mig.

 

Den värsta rysaren utspelade sig på stavansatsbanan. Sara Winberg hade strulat sig fram hela året när hon anlände till SM i Uddevalla. Att vindarna var minst sagt oberäkneliga gjorde det hela till ett ännu värre drama. Och att Sara rev en gång på 4.00, sparade ett hopp till 4.07 och rev igen satte mycket på spel. Rivning igen och medaljen skulle vara borta. Sara bytte stav, samlade all sin koncentration och svingade sig över - men är nära att dra ner ribban med handen! Puh. 

 

Konkurrenterna river på 4.14 och Sara tar chansen genom att klara höjden i första försöket! Det visade sig bli segerhoppet för Sara som därmed kunde koras till Svensk Mästarinna för allra första gången!

 

Linnéa Frobe valde långa häcken och efter ett charmant utförande kunde hon springa hem sin främsta SM-merit hittills genom en silvermedalj! Hon blev därmed vår sjätte medaljör nånsin på distansen, efter Monica Lundgren, Peter Andersson, Lovisa Linde, Oskar Edlund och tvillingbrorsa Wille Frobe. 

 

Helgens främsta skräll stod Ludvig All för som tog sin allra första SM-medalj efter ytterligare en rysare. Ludvig ligger fyra med några häckar kvar men då börjar det strula för konkurrenterna och Ludde kan närma sig och efter sista häcken ta sig upp på bronsplats! Succé!

 

Fem medaljer till TIS och det hade kunnat bli fler, men sena återbud från Oskar och Fabian stod i vägen för ett nytt klubbrekord i medaljskörd.

 

Nu återstod bara en månad till de olympiska spelen och bara dagar senare skulle slutliga OS-truppen spikas. Efter ett starkt SM generellt så väntades många nya OS-friidrottare.

 

Så blev det inte. SOK gick på en stenhård linje och känslorna svallade över friidrottssverige.

 

Att se en egen klubbkamrat drabbas gjorde otroligt ont. Emilia Lillemo hade efter sin enorma SM-insats tagit plats bland de idrottare som bjöds in av det internationella friidrottsförbundet till Paris. Men SOK satte stopp. Istället gick inbjudan vidare till en sämre rankad löpare, kanske från ett ”mindre framgångsrikt idrottsland” som t ex Norge eller USA (obs, ironi), som valt att ta ut alla inbjudna aktiva.

 

När SOKs Generalsekreterare i samband med OS förklarade att deras kriterie, "chans att placera sig topp-12", skulle förstås så att "har man chans att placera sig topp-12 så har man, en bra dag, chans att ta medalj och SOKs mål är att ta så många medaljer som möjligt" så kunde man konstatera att det finns allvarliga brister i de logiska resonemangen hos den svenska olympiska kommittén.

 

Emilia var den som tog det hela bäst. Hon visade prov på en av de kvalitéteter som gör henne till en världsidrottare - förmågan att fokusera på det man själv kan påverka. I Emilias fall, att springa snabbare. När vi andra gjorde det vi kunde för att få SOK att inse det orimliga, hade Emilia redan gått vidare.

 

Och det gav resultat. När hösten kom fortsatte Emilia att gå från klarhet till klarhet. En enkel seger i Finnkampen följdes av klubbrekord på 5000m, 15:40.62 min, guld på Terräng-SMs långa bana och kanske framförallt en ruggig tid på 10 km landsväg. I början på november vinner Emilia höstrusket. På den kuperade banan (ca 100 höjdmeter) springer hon in på 32:44 min!!

 

Därmed bevisade hon, i alla fall för mig, att hon nu är Täbys främsta kvinnliga löpare genom tiderna. Ett epitet som hennes föregångare Monica Lundgren, Linda Olsson och Lena Nilsson säkert skulle skriva under på. På världsrankingen placerar sig Emilia just nu som 51, men på den nivån hon nu springer så skulle det förvåna om hon inte kommer vara en bra bit högre upp när 2025 summeras.

 

Ett första OS - men inte det sista

Den 5e augusti var det dags och Oskar Edlund att ställa sig på startlinjen i försöken på 400m häck - på banan utanför tidernas främste på distansen - Norrmannen Karsten Warholm, inför närmare 80 000 åskådare på Stade de France. Loppet blev inte vad Oskar hoppats på, men han fick en andra chans och den tog han tillvara på. I återkvalet stämde det bättre och Oskar kunde leverera sin karriärs tredje lopp under 49 sekunder, 48.99. Det saknades ett par tiondelar till en plats i semifinalen men Oskar slutade på en total 27e-plats, tre placeringar från semi. Nivån höjdes tydligt från försök till återkval, samma tid i försöken hade räckt till semi. 21-årige Oskar har dock många år framför sig och räkna med att det varken var Oskars eller klubbens sista OS. Nu väntar dock ytterligare ett sista år på Texas Tech innan Oskar planerar att komma tillbaka till Sverige permanent i början på juni.

 

En värdig punkt för ett minnesvärt år

Finnkampen blev en bra slutpunkt också för TISarna. Emilia tog som sagt en säker seger och Ludde All finnkampsdebuterade. Men den som verkligen stack ut var Linnéa Frobe som kapade ytterligare 7 tiondelar på häck-perset. Tiden 57.50 är högklassig och gör att valet kommer bli relativt lätt för Linnéa att bestämma vilken gren som blir hennes primära under kommande år.

 

Lika många utropstecken sätter vi efter Jacob Norsells insats i Ungdomsfinnkampen. 07an som tagit sjumilakliv framåt under året och som bl a deltog på Ungdoms-EM på 110m häck där han gick till semifinal. Men årets bästa lopp med råge fick Jacob till på Ungdomsfinnkampen där han vann på tiden 13.77! Det är en av de snabbaste tiderna någonsin i åldersklassen. Kvalade in till Ungdomsfinnkampen gjorde också Ottilia Alvarsson -07 efter att ha tagit stora kliv under säsongen och sänkt perset på 800m till 2:16 min.

 

I mitten av september avgjordes Svealandsmästerskapen hemma på Tibblevallen. Första gången vi arrangerat just den tävlingen och det blev en arrangörsmässig succé som också innehöll många grymma insatser från våra yngre TISare födda 2010-2011.

 

Det som inte nämndes, men som inte glömdes

Ett år med såna enorma insatser av våra allra främsta, som skedde under 2024, gör att mycket annat inte får det utrymme det förtjänar. Vi har ett digert nyhetsarkiv och där finns det mesta av det bästa att gräva ner sig i. För att förtydliga att vi inte bara har en vass topp, utan också en vid toppbredd, kommer här några kortare notiser av andra vassa prestationer under året som gick:

 

• Stafett-SM i Uppsala blev en succé för Täbys tjejer, som med 8 startande lag tog hem hela 7 medaljer (!!) och därutöver en 4e-placering. Medaljer till F15 4*80m (Elsa Herlin, Amanda Jörbeck, Isabella Byberg, Svea Strand), F17 4*100m och svensk stafett (Alice Helge, Emilia Ekman, Amanda Cederberg & Wilma Beiming-Brotte), F19 4*100m och svensk stafett (Eleonora Wahlin, Evelina Hamos, Ebba Sjöström, Emilia Hermansson). Dessutom två medaljer i seniorklasserna som såklart väger extra tungt; brons på 4*400m (Maria Södergren, Lia Cederberg, Linnéa Frobe, Maja Sund) och på 4*800m (Greta Graziani, Lovisa Linde, Linnéa Frobe, Maja Sund). Inga kill-lag till start, vi hoppas och tror på en uppryckning till 2025.
• Lag-SM-kvalet i Västerås innehöll många starka insatser. Tjejerna slutade tvåa och missade därmed Lag-SM-finalen för första gången på tre år. Killarna hängde kvar efter en rysare där vi slog Linköping på målsnöret. 
• JSM avgjordes i Sollentuna under blandat väder. Guld till Marcus Eklund i P19 tresteg, silver till Ludvig All i M22 110m häck och kanske framförallt silver till Melissa Bentayeb i F19 2000m hinder och brons till Emilia Hermansson i F19 400m häck.
• På USM blev det dubbla medaljer till Amanda Cederberg i F17, brons på specialdistansen 400m och ett högst oväntat silver i stavhopp efter att Amanda persat 5 gånger under tävlingen! Amanda har tagit anmärkningsvärt stora kliv under säsongen och förbättrat perset på 400m med flera sekunder.
• USM-medalj blev det också till Nils Grufman som tog silver i mångkamp utomhus
• Ännu en Kraftmätningsfinal med ett inkvalat Täbylag. Mixedlaget råkade ut för ett växlings-missöde i stafetten men killarna slutade 6a och tjejerna 11a och visade att vi kan hoppas på fin återväxt från våra ungdomar födda 2009-2011.
• Många fler har tagit stora steg under säsongen, inte minst i åldersklasserna födda 2005 och yngre, och vi kan vara förvissade om att ett antal av dessa kommer göra ännu mer väsen av sig kommande år.

 

Men nu är det dags att vända blad och blicka framåt mot 2025. Vi gör det med att konstatera att 2024 var ytterligare ett märkesår att skriva in i klubbens historia, med guldskrift.

 

Imorgon inleder Täby Vinterspel en ny säsong och det är en häftig känsla att inte veta vilka det är som kommer slå igenom härnäst och ta nya steg i sin utveckling. Kanske redan till helgen. 

 

/Nils-Göran Nilsson Batz